För det första, jag är fortfarande inte frisk. Förmiddagen den nittonde september fick jag en sådan plötslig attack av huvudvärk och ljuskänslighet att jag fick springa in i mitt mörklagda rum och stanna där. Det är femtiotvå dagar sedan, och mitt rum är fortfarande mörklagt.
Så min snälla mamma åkte med mig till Huddinge Sjukhus i lördags, och efter att ha virrat runt lite hittade vi akutmottagningen. Där satt trötta människor i väntrummet och trötta sjuksköterskor bakom disken, men jag tog en nummerlapp och fick hjälp ganska snabbt. Hon bakom kassan knappar in mitt personnummer och säger bara: nej, här finns ingen remiss. Var så fruktansvärt redo att bara vända mig om och springa hem där och då, det kändes så fruktansvärt fel bara att vara där.

Och jag undrade ju också vad fan jag gjorde där, men vi fick sitta i en korridor och vänta. Sjuksköterskor kom springandes och berättade stressat för en läkare om en inkommande med en lång lista med allvarliga problem, och förbi mig kördes folk i sjukhussängar som följdes av oroliga familjer. Jag hade inte varit på ett sjukhus sen pappa dog, och för varje orolig anhörig person jag såg blev jag mer och mer mitt tolvåriga jag den där morgonen på Karolinska. Hela miljön slängde mig tillbaka; doften, ljudet från den pipande monitorn som visade i vilket rum en patient behövde hjälp, sjuksköterskorna på sparkcyklar, droppställningarna och till och med allas jävla fotriktiga skor. Fyfan vad jag bara ville därifrån. Fyfan vad jag bara inte ville existera.
Sjuksköterskan kom och tog pulsen och blodtrycket och jag tänker bara såhär i efterhand att de där ångestvärdena går ju inte att lita på. Hon tog tempen och tyckte jag hade feber, så hon sa att vi nog skulle vara på infektion och inte neurolog. Jaha okej, sa vi, och gick korridoren ned och till vänster där en sjuksköterska visade oss till ett rum. (Tacka hemulerna för det alltså! Så tyst och lugnt.) Vi väntade ett tag och sen kom det en läkare som sa ungefär att hon inte förstod varför jag skickats till akuten, att hon inte var orolig för mig när hon såg mig på något akut vis alls, att de skulle ta ett snabbt stick i finger för att kolla läget men om det var bra skulle jag få åka hem. Jaha okej, sa vi, och ett blodprov senare åkte vi hem.
BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ.
Och inatt kunde jag inte sova och sen bajsade Lumos på golvet.

Om ni saknar mig hemskt när jag inte orkar blogga här nu så lägger jag upp bilder på instagram ibland. Typ på Lumos.