om misslyckade sjukvårdsäventyr

Alltså nä, hörrni. Det är banne mig inte lätt när det är svårt, och just nu är det rätt så jävla svårt.

För det första, jag är fortfarande inte frisk. Förmiddagen den nittonde september fick jag en sådan plötslig attack av huvudvärk och ljuskänslighet att jag fick springa in i mitt mörklagda rum och stanna där. Det är femtiotvå dagar sedan, och mitt rum är fortfarande mörklagt.

Det är inte på samma nivå – inte alls – jag kan ha tända lampor ibland och kan titta på datorskärmen utan egentligen problem, men plötsligt får jag anfall av huvudvärk, feber eller bara dödströttma ända från tårna. Det blev bättre ett tag, men sen har det liksom gått tillbaka. Jag har träffat husläkaren några gånger och pratat med henne flera gånger i veckan, men när det började bli sämre blev hon missnöjd och i fredags ringde hon och berättade att hon tillsammans med en annan läkare på mottagningen beslutat att remittera mig till akuten för att få träffa en specialistläkare där som kunde få göra en bedömning. Fan, tänkte jag, som ju inte riktigt kan med sjukhus. Men det skulle ta för lång tid att göra det på annat sätt, sa hon.

Så min snälla mamma åkte med mig till Huddinge Sjukhus i lördags, och efter att ha virrat runt lite hittade vi akutmottagningen. Där satt trötta människor i väntrummet och trötta sjuksköterskor bakom disken, men jag tog en nummerlapp och fick hjälp ganska snabbt. Hon bakom kassan knappar in mitt personnummer och säger bara: nej, här finns ingen remiss. Var så fruktansvärt redo att bara vända mig om och springa hem där och då, det kändes så fruktansvärt fel bara att vara där.

De förklarade att läkare “ju kunde göra fel” och att de inte kunde göra något åt detta, men jag fick prata med en sjuksköterska för att förklara mina problem och få hjälp ändå. Men jag är ju inte akuten-akut sjuk, egentligen, och visste inte ens vilken avdelning min läkare tänkt sig att jag skulle gå till. Jag skickades till neurologen, där jag försökte förklara så gott jag kunde att jag varit sjuk rätt länge, men att det var rätt så mycket bättre nu fast ändå dåligt, och det såg mest bara ut som att alla undrade vad fan jag gjorde där.

Och jag undrade ju också vad fan jag gjorde där, men vi fick sitta i en korridor och vänta. Sjuksköterskor kom springandes och berättade stressat för en läkare om en inkommande med en lång lista med allvarliga problem, och förbi mig kördes folk i sjukhussängar som följdes av oroliga familjer. Jag hade inte varit på ett sjukhus sen pappa dog, och för varje orolig anhörig person jag såg blev jag mer och mer mitt tolvåriga jag den där morgonen på Karolinska. Hela miljön slängde mig tillbaka; doften, ljudet från den pipande monitorn som visade i vilket rum en patient behövde hjälp, sjuksköterskorna på sparkcyklar, droppställningarna och till och med allas jävla fotriktiga skor. Fyfan vad jag bara ville därifrån. Fyfan vad jag bara inte ville existera.

Sjuksköterskan kom och tog pulsen och blodtrycket och jag tänker bara såhär i efterhand att de där ångestvärdena går ju inte att lita på. Hon tog tempen och tyckte jag hade feber, så hon sa att vi nog skulle vara på infektion och inte neurolog. Jaha okej, sa vi, och gick korridoren ned och till vänster där en sjuksköterska visade oss till ett rum. (Tacka hemulerna för det alltså! Så tyst och lugnt.) Vi väntade ett tag och sen kom det en läkare som sa ungefär att hon inte förstod varför jag skickats till akuten, att hon inte var orolig för mig när hon såg mig på något akut vis alls, att de skulle ta ett snabbt stick i finger för att kolla läget men om det var bra skulle jag få åka hem. Jaha okej, sa vi, och ett blodprov senare åkte vi hem.

Slut i rutan och helt jäkla meningslöst. Det enda bra var att vi gick in på affären i Flemingsberg och där fanns det simit som är världens bästa bröd samt Ben&Jerry’s för 29:90. Mest var jag ju upprörd på att min läkare inte lyckats skicka remissen, men kom hem, åt mat och sov i tretton timmar.

Och så ringde jag ju henne idag, min läkare, och sa att det inte funnits någon remiss. Men jo, hon hade ju skickat den i fredags, det hade hon fått bekräftelse på. De hade faxat den i fredags. På Huddinge hade de bara kollat i sina datorer, sa jag. Och hon blev så upprörd. Det är ovanligt att vårdcentraler har samma datorsystem som dem, och därför skickas de flesta remisser via fax och kommer fram direkt. Med upprörd röst förklarade hon att “Ibland slarvar de på det här viset – du är inte den första som jag har fått höra såhär från.” Hade de haft remissen hade de ju vetat anledningen till att jag var där, och kunnat göra en korrekt bedömning som inte bara byggde på det lilla jag mindes av alla prover jag redan tagit. Då hade jag ju fått mer hjälp än att ta samma lilla snabbprov som jag tog för flera veckor sedan.

Så, jag åkte till akuten och hade ångest och blev utmattad utan att egentligen få något av det, bara för att de jäklarna inte orkade kolla sin fax.

BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ.

Och inatt kunde jag inte sova och sen bajsade Lumos på golvet.